Varför stannar vi för länge i en dåligt relation?
Varför stannar vi för länge i en dåligt relation?
Hur många gånger har vi tittat tillbaka på våra relationer och undrat vad i hela friden det var för fel på mig att jag var kvar där i två (ibland fem eller ännu fler) år till?? Det är helt "onödiga" år som man kan klassificera som förlorade eller bortkastade år och som man skulle kunna vara helt utan.
Vad är det i oss som gör att vi är kvar i en relation som vi innerst inne vet redan är misslyckat och som gör oss olyckliga. Är vi frivilliga masochister eller offer i våra egna liv?
Det kommer många frågor men få svar.
En kvinna i 60-års åldern som har varit min klient, räknade ut att hennes fyra långa relationer i livet kunde hon utan tvekan korta av med runt tre år var. Tänk om jag skulle kunna få tillbaka 12 år av mitt liv! utbrast hon under en av vara sessioner.
Det som orsakar slöseri med vårt liv är den virtuella ryggsäcken från barndomen som hänger tungt på ryggen och begränsar oss, skapar osäkerheten och rädslan för ensamheten.
I en sådan stund tvivlar vi på oss själva och försöker övertala oss att det inte är så illa som man känner och att man kanske överdriver. Sedan kommer några dagar som är ganska OK och vi klamrar oss fast vid detta halmstrå och dövar varningssignalerna som söker efter sprickor med syre som låter oss andas.
Hur gamla är vi när vi ljuger för oss själva, att allt egentligen är hyfsat bra, 8 kanske 10 år? Och hur gamla är vi när vi kippar efter syre och längtar efter ett annat liv? Antagligen är vi vuxna och som är i det närmaste kidnappade av våra barndomsstrategier som vi själva skapade i barndomen och som fortfarande styr våra liv fast numera begränsar och vingklipper oss. Precis i denna stunden börjar ditt liv rinna dig mellan fingrarna.
Nu i detta stadiet överlever du livet istället för att leva livet.Du har blivit (med)beroende av dåligt förhållande. Din energi har gått åt för att överleva i denna relation och att försöka komma underfund varför är du kvar och då hittar på en massa ursäkter som underlättar för dig att stanna kvar och du ljuger för dig själv att det inte är så illa och att det snart kommer att bli bättre. När är frågan?
Känner du igen dig själv? Då är det dags att vara brutalt ärlig mot sig själv. Att vara ärligt mot sig själv är bland det svåraste som man kan göra. Det är lätt att vara ärlig mot andra, vänner eller kompisar, men mycket komplicerat och ibland även mycket smärtsamt process mot sig själv. Här måste man inse att man fortfarande känner sig som en 10-åring men tänker som en vuxen.
I denna stunden inser du att du lever i ett förhållande som inte längre funkar för dig, att du för länge sedan har slutat utvecklas, att du går på autopiloten, att du saknar stimulans och värme och längtar efter att blir älskad och saknad av någon. Ditt sexliv är sporadiskt och mekaniskt och du finner ingen glädje eller bekräftelse i det. I denna stunden av brutal ärlighet mot dig själv kommer du att inse att det är dags att avrunda relationen, plocka upp bitar av dig själv och gå vidare med ditt liv.
Vi stannar för länge i en relation för allt annat än för kärleken. Vi stannar för att vi är rädda för något nytt och motiverar det för oss själva att "jag vet vad jag har men inte vad jag får", gräset är inte grönare på andra sidan, osv. Allt för att inte ta saker och ting i egna händer och fortsätta i samma spår där sår och upplevelser från barndomen styr oss likt en grym härskare som inte släpper oss fria. Vi är i ett fängelse. Rädsla styr mycket i ett förhållande och när den börjar haverera blir rädsla mer och mer dominerande.
Återigen åker vi expressen tillbaka till barndomen, är 10 år igen och är styrda av alla rädslor som våra föräldrar planterade i oss för att styra och tukta oss. Skillnaden är att vi inte längre är 10 år utan vi är vuxna människor som lever i ett dåligt förhållande på grund av "an finish business" från barndomen. Vi försöker hantera det vuxna livet med inaktuella strategier från barndomen och försöker fixa relationen med hjälp av vårt sårade inre barn.
Vi är kidnappade och lösensumma är ärligheten mot oss själva.
I mina terapisamtal med klienter är jag ofta tillfrågad om vad som är meningen med livet. Meningen med livet är att vi ska vara lyckliga. Om du inte mår bra i denna relation som du lever i så måste du göra något åt det! I första steget försöka kanske reparera din relation och titta närmare på den med ärlighet som du förtjänar och se vad som har gått snett. Om det inte funkar så är det nog dags att se på dig själv med kärlek och respekt och erkänna för dig själv att du har både rätt och ansvar framför dig själv för att vara lycklig. Inget annat är gott nog.
Så vad ska man göra? Till att börja med måste du inse att du förtjänar att leva ett lyckligt liv även om det skulle innebära att du måste såra någon. Sedan ska man titta närmare på vad är det som blockerar dig och står i vägen som kinesiska muren och tvingar dig att leva ett liv som inte gör dig lycklig. Utifrån detta kan du börja bygga upp ditt liv och hitta din egen väg på dina villkor.
Detta gäller inte bara par relation utan även relation mellan vänner, familjen eller relation till jobbet. När det inte känns rätt längre så kan du försöka reparera den först eller bara avsluta den.
Det viktigaste är att DU mår bra.
Miss Maggie The Shrink
margareth@mklcompetencia.se
www.mklcompetencia.se
Kommentarer
Skicka en kommentar