Är din partner en tioåring i en vuxen kropp?

                                        

                                         Är din partner en tioåring i en vuxen kropp?


    Vem av oss har inte funderat på ibland hur gammal vår partner är i egentligen. Olika händelser har skapat situationer där vi ifrågasatt vår livskamrats egentliga ålder och börjat tvivla om hen är kapabel att leva ett vuxet liv. Det som vi tyckte var charmigt och lekfullt i början av bekantskap efter några år tillsammans kan kännas besvärligt, störande och inte alls lika roligt.
Vad är det som händer med var partner som från början var sååå spännande, vågade visa sin barnsliga och sårbara sida och det tog man som tecken för mognad och styrka. Medan den ena partner tar mer och mer ansvar för vardagen, var barnsliga livskamrat fortsätter vara trevlig och roligt, sårbar och charmigt som en tioårigt. Vad händer med oss när vi inte längre tycker att det är lika roligt utan börjar längta efter vuxna samtal, vuxna reaktioner, mogen diskussion om ekonomi, framtidsplaner och relationer.

Varför en del människor blir vuxna och mogna individer som navigerar självsäkert i livet med styrka och medvetenhet och varför en del förbli innerst inne ett stort barn med många otillfredsställda bekräftelsebehov som vägrar att blir vuxna.
 Varje krav från sin partner att börja agera vuxet och sluta leva i drömmarnas värld, svarar de med aggression eller så visar de en djup sårade sida (eller både och).
Människans utveckling sker i två spar, den intellektuella och den känslomässiga. Den intellektuella delen för det mesta utvecklas normalt och i sin rätta takt, vi går ut skolor, skaffar oss kunskap och erfarenhet, däremot utveckling av den känslomässiga sida är mycket mer komplicerat. Barnens utveckling kan bromsas upp av brist på bekräftelse, känslomässiga trygghet eller brist av känsla av eget värde.
 Föräldrarna kan själva vara omogna individer i vuxen kropp och inte kan ge sitt barn den känslomässiga trygghet som barnet behöver för att utvecklats. Det behöver inte heller vara en enda traumatisk upplevelse som stoppar barnets utveckling utan det kan vara en hel bild av en uppväxttid som bidragit till att barnet har slutat utvecklats. Hur som helst resultatet är att vi ser en vuxen charmig partner som agerar ofta lik en tioåring med omotiverade utbrott, känslomässiga stormar eller ständigt sårade ansiktsuttryck.
Personer som agerar och lever som vuxna (till synes) men innerst känner sig som barn med alla dess konsekvenser kan dras med samma problem i olika relationer i hela sitt liv.

En vuxen man med fru och barn som växte upp i ett hem med mamma med en psykisk ohälsa och pappa med alkoholproblem, har lärt sig att göra sig så osynlig och medgörlig som möjligt. Innerst inne är han fortfarande 10 år och upplever sin barndomstrauma om och om igen. Hans fru vill inget annat än att göra sig fri från honom men stannar kvar för att hon saknar kraft att överge detta "barnet". Hon har adopterat honom.
 En annan man som fick veta i 8-års åldern att den mannen som han trodde var hans far inte var det utan var bara någon som hans morsa skaffade när han var ett år. Relationen tog abrupt slut och han fick veta på en och samma dag att denna mannen inte var hans far och att han också försvann för gott. Nu söker han sig till äldre män som ska agera mentor i hans liv och hålla honom i handen. Han tror inte på sig själv och det skulle han aldrig erkänna för någon och inte minst för sig själv. Den 8 år pojken i honom har inte slutat söka efter sin pappa.
Eller kanske en tjej som fick sin fars uppmärksamhet bara när hon satt snällt och tyst vid bordet och då kom det kanske en klapp på huvudet. Han la aldrig märke till henne och hennes mor var helt upptagen med sin karriär.
Hon var ett barn som ingen ville ha eller var intresserad av. I vuxen ålder söker hon sig till män som totalt nonchalerar henne och hon lever känslomässigt som den tioåriga transparenta flickan. Till vardags är hon projektledare för en forskningsgrupp och är mycket resultatinriktad.

Hur är det då att leva med en tioåring till vardags?
Man måste erkänna att ibland är det ganska roligt men framförallt jobbigt och krävande. Många gånger vet man inte om man pratar med ett barn eller med den vuxna partnern för att hen fluktuerar osynligt mellan ett barn och en mogen individ. Det som var fantastisk roligt i början av relationen kan efter några år vara begränsande och står i vägen för den andra partnerns utveckling. Det blir helt enkelt en "elefant i vardagsrummet". Det är svårt att inte se den men omöjlig att flytta på, man går runt den för att inte kollidera med den då man vet att den är helt fel i rummet.

Det är faktiskt möjligt att "komma ikapp" den känslomässiga mognaden med hjälp av en bra terapeut och bli den vuxna starka individ som man vill vara, fast med barnasinnet intakt. Din relation ska baseras på de behoven som du har som vuxen och mogen person och inte de behoven som det otillfredsställda barnet inom dig har. Det ska du inte söka hos din partner utan det ska du klara själv genom en starkare självkänsla, självrespekt och kärleksfull distans till de behoven som barnet inom dig skriker efter.

Du är välkommen till ett samtal hos mig så tittar vi tillsammans på vad det är som blockerar din känslomässiga mognad och vad som kan stå i vägen för dig för att sträcka ut dina vingar.

 
 Du är välkommen på ett samtal hos mig.

   Miss Maggie The Shrink
   margareth@mklcompetencia.se
   www.mklcompetencia.se
   0705 777333