Var tar alla våra nertryckta aggressioner vägen?
Var tar ALLA våra nedtryckta aggressioner vägen?
Finns det något slags avloppsrör som alla stresshormoner och nertryckt ilska spolas ut genom ett knapptryck? I whish!
Enligt fysikens lagar försvinner ingenting i universum utan ändrar bara sin skepnad och detta gäller även ilska och stress. Oanvända stresshormoner, ilska och nertryckta aggressioner lagras i kroppen och bygger upp en väg inom oss som vissa sedan kan gå in i, eller bygger en mur runt omkring oss som gör att vi känner oss arga och ensamma. Jag tror också att detta kan vara orsak till att så många är digitala hatare eftersom på nätet kan de släppa ut ilskan och aggressioner helt fria.
Kan det ha med "svenskhet" att göra? I Sverige ska man visa en behärskad och lagom framsida trots att själen skriker och kokar av ilska!
Döda! Döda! Döda!!! skriker själen, munnen säger: det ska jag fundera på. Jag vill inte! Jag hatar det! skriker själen, munnen säger: ok, jag gör det. Ilskan och aggressionen trycks ner, lagras i kroppen och själen hoppas att en annan gång ska den ta revansch. Eller?
För några år sedan var jag på semester i Italien i Riva del Garda. En eftermiddag satt jag på en uteservering och avnjut en underbar cappuccino med ett glas citronlikör när två kvinnor (uppenbarligen mor och dotter) två bords längre bort plötsligt flög upp från sina stolar och började gallskrika på varandra samtidigt som de gestikulerade vild med händerna. Det som chockade mig var inte situationen med de två kvinnorna som skrek på varandra offentligt utan omgivningens reaktion eller snarare brist på den. På en fullsatt uteservering var det nästan bara jag som lagt märke till det, andra gäster har knappast tittat åt deras håll eller ens noterat deras gräl.
Är det ett friskt sätt att hantera sin ilska på och slippa lagra sina aggressioner? De två kvinnorna satte sig ner efter en stund och fortsatte att dricka kaffe och senare hörde jag skratt. De spolade inte sin ilska i ett avloppsrör utan lossade lite på ventilen.
Tänk dig en annan scenario att dessa två kvinnor inte skulle visa ilska mot varandra utan skulle enbart trycka ner den och bara säga artigt "hejdå" till varandra. Skulle deras relation må bättre i längden av det?
En klient har demolerat en stol med en baseballträ när hon skulle visualisera sin ilska mot sin sambo, denna kvinna var en sval, behärskad och mycket väluppfostrat dam med hög position inom bankvärlden (mina grannar på kontoret undrade om klienten var missnöjd med mina tjänster när jag bar ut rester av kontorsstolen). En annan klient har jobbat oavbrutet på en perfekt mordplan på sin vd, en tjej skulle slå söder och samman sin förre detta väns bil osv.
Vad skulle hända i Sverige om vi skulle våga visa vad vi känner och vem vi är, istället för att försöka lägga så mycket energi på att låtsas passa in?
Våra föräldrar börjar kuva vår rätt att visa ilska så tidigt som i spädbarnsåldern och detta fortsätter under hela vår uppväxttid. Man lär barn kväva deras aggressioner men man ger dem inga instrument att hantera dem på ett friskt och acceptabelt sätt.
Det som händer med oss när vi reflexmässig trycker ner vad vi känner och saknar strategi att ta hand om stressen och den inre aggressionen är att vi känner oss frustrerade, otillräckliga och förminskade. Detta slår mot självförtroende och klipper vingarna på oss samtidigt som vi ofta tar ut vår frustration på våra närmaste vilket inte främjar ett lyckligt familjeliv och skapar nya stressmoment och frustrationer.
Våga vara dig själv, tillåt dig själv att vara arg och besviken och våga visa din ilska på ett acceptabelt och konstruktivt sätt. Som terapeut har jag orubbligt tro på dialog mellan människor för att jag har svårt att tro att människor med avsikt vill göra andra arga och frustrerade. Många av dessa situationer uppstår på grund av att man inte förstår vad andra känner och hur de tänker. Man förstår inte att man sårar andra och en vanlig kommunikation skulle skapa underverk av förståelse.
Du har rätt att vara förbannad och arg och du har rätt att visa ditt ogillande på ett konstruktivt och friskt sätt. Du har även rätt att visa din mörkare sida, inte alltid hålla med andra och tycka annorlunda än andra tycker. Du är speciell och unik och det inte är meningen att "du ska vara som alla andra". Det är något enastående i sitt slag och ditt jobb är att du ska se detta.
"Du har huvudrollen i ditt eget liv, alla andra är statister"
Kommentarer
Skicka en kommentar